metteplett

Imorgon är det två veckor sedan Selma dog.
Det har varit förfärliga veckor, så tomt och märkligt. Jag saknar henne var dag och glömmer ofta att hon inte finns längre.
Ellen pratar om henne som om hon var här, och jag ilar hem från jobbet för att hinna promenera med henne.
Max har däremot koll på verkligheten. Han saknar henne väldigt, och vissa kvällar gråter han för att han saknar henne så mycket att han inte kan somna för att nästa dag glatt ropa till hundrädda grannkompisen:

- Kom, kom! Vi kan leka hos mig idag, för Selma är död!

Då får jag sannerligen påminna mig om att han bara är sex år, och samtidigt som jag vill bli helt vansinnigt arg (i smyg, naturligtvis) kan inte ens jag låta bli att le åt de tvära kasten.

Idag började Max på Miniorerna.
Det är en slags fortsättning på kyrkans barntimmar och en av bästisarna går där så Max ville prova på.
När jag kom och hämtade honom berättade fröken (tillika bästisens mamma) att Max minsann hade bländat dem allihop med sina ingående kunskaper i de bibliska berättelserna. Dessutom hade han skippat julen (var nog för tråkig) och ilat raskt till påsken:

- Jaa, Jesus var ju Guds son men det var inte alla som trodde på det utan de trodde att ha ljööög och lurades och kungarna och dom bestämde att han skulle dömas till döden men de kunde inte hitta honom så de frågade en av hans tolv kompisar och han berättade var Jesus var och så fick han pengar. Sen gillade ingen honom.
Jesus fick snickra sitt kors själv, det var jättestort och sen fick han släääpa på det på gågatan och de gjorde en krans av pinnar med vassa taggar och TRYCKTE ner den på hans huvud så att piggarna liksom trycktes in i huvudet och blodet rann jättemycket.
Sen spikade dom fast honom på korset och så hängde han där och dog, det tog jättelång tid och gjorde JÄTTEONT, och så begravde dom honom i en grotta för de kunde inte gräva i jorden där för den var torr eller så.
När de kom tillbaka dagen efter var han borta. Så gick han runt och pratade med folk i ett par dar och sen försvann han.


Fröken frågade då Max hur han kunde veta så fantastiskt mycket och vem som berättat det här (läs: vem ska vi anmäla?) och Max svarade sanningsenligt:

- Min mamma.





Pluttskruttarna Gotare på morgonpromenad

Min fina älskling, min lilla puliflicka, min älskade Selma.

För lite mer än nio år sedan, en ruskigt varm dag, kom du till mig.
Vi hämtade dig utanför Jönköping efter att nästan ha längtat ihjäl oss, världens mest fantastiska lilla svarta ulltuss, och hela vägen hem till Lund höll jag dig i min famn medan husse körde.
Jag har hållit dig så många gånger sedan dess.

När du bara några veckor senare bröt ditt lilla ben då du busade med Robin höll jag dig medan vi i ilfart körde till veterinären.
Under månaderna efter operationen höll jag dig då vi satt på bänken utanför stationen i Lund och tittade på folk för att du skulle få lite stimulans när du inte fick belasta benet.
Varje kväll efter bus i hundrastgården med dina kompisar höll jag dig då vi gosade i soffan.
När vi flyttade till Getinge och Max låg i min mage höll jag dig i famnen medan jag plockade snöis ur din päls efter vinterpromenaderna.

När vi kom hem från BB höll jag dig när du första gången skulle hälsa på Max, denna konstiga lilla skrutt som
du var en smula skeptisk till, men älskade och skyddade som alla dina flockmedlemmar.
När Max och hans kompisar röjde runt med svärden i vardagsrummet och du inte ville gå ut i lugnet i trädgården höll jag dig så att ingen skulle råka slå dig på din lilla nos.
När du hade busat lite väl vilt med Rocky och hade ont i benet höll jag dig hela kvällen tills det blev bättre.
När du blev tröttare och inte mådde bra höll jag dig och mitt hjärta var tungt av oro.
Hos veterinären som inte kunde hitta några fel höll jag dig så att du skulle känna dig trygg.

Jag höll dig när du kom hem från mommo och moffa då Ellen var född.
Jag har suttit med dig i famnen alla de kvällar i ditt liv du har tillbringat här hemma med mig, vi har gosat och pratat med varandra var dag. Vi har spelat fotboll, kastat frisbee och pipisbollen, haft dragkamp och promenerat. Du har skällt på grannarna och jag har skällt på dig, min älskling.

Du har tröstat mig när jag har varit ledsen. Du har lagt ditt huvud i mitt knä när jag har varit orolig, skuttat glatt omkring mig när jag varit glad, försvarat barnvagnen mot de av dina vänner du tyckte gick för nära.
Du har sovit brevid min säng, gått upp med mig mitt i natten när mina ben kliade, voffat på mig när jag pratat för länge i telefonen.

Det har alltid varit du och jag, min lilla älskling, alltid Selma och matte. 
Vi fick bara nio år.
Jag önskar så att de hade blivit fler, att jag fick ha dig hos mig längre, hjärtat mitt.

Den där allra första kvällen hemma i soffan i Lund lovade jag dig att du aldrig skulle behöva lida för att jag inte hade mod att fatta beslutet.
Idag höll jag dig för sista gången.
Du satt i min famn när du fick din lugnande spruta, jag berättade för dig vilken underbar liten vovveflicka du är medan du somnade.
Jag höll dig i famnen hela vägen till Galgberget och lade dig på filten bland blad från din älskade blodbok.
Nu sover du gott under ett täcke av björnmossa.

Min fina Selma, min prinsessa, min gullevovve, min finalina.
Jag vet att du inte har ont längre. Jag vet att du inte är törstig hela tiden och att benet inte värker.
Men det är outhärdligt att du inte är här hos mig, att jag inte kan hålla dig i famnen ikväll. Att du inte voffar och vill komma in från eller gå ut i trädgården, att inte höra dig dunsa i trappan.

Ikväll ska jag inte gå ut med dig innan jag lägger mig.
Dina korg, dina skålar, ditt koppel finns kvar där de alltid funnits, ditt tuggben ligger kvar under bordet för jag orkar inte förstå. Jag vill inte, vill inte, vill inte.

Men jag måste.
Inte idag, inte imorgon men snart måste jag förstå att du inte finns mer.
Att Selma inte bor här längre.
Jag höll mitt löfte, älsklingen.

Min Selma ♥