Ny blogg!!
Japp, jag har flyttat till mette.gotare.se/blog
Glory days
Det har varit sköna dagar, trots elakt virus, som behagligt flutit iväg sedan sist.
CC har hunnit hämta sig efter dramat i Milano då han blev bestulen på i princip allt och fixat med både jobb och försäkring. Det är ju en del som måste återställas och ersättas.
Jag har mest flutit omkring och haft huvudvärk, men upptäckt att om jag bara sover några timmar på dagen mår jag oändligt mycket bättre, så då sover jag.
Dessutom har min fantastiska doktor Tommy på Tudorkliniken bekräftat att jag visst kan springa, inte slå nya rekord och ställa upp i VM (sannolikt;)), men springa.
Så länge kroppen håller med och det ger mig kraft är det helt ok. Han jämförde med att frikoppla bilen i utförslut, man liksom bara rullar och laddar batterierna,
så då springer jag.
Det är så vansinnigt härligt och jag är så glad att jag hittat glädjen i löpningen.
Ännu gladare är jag för mina fina vänner.
I söndags, efter en riktigt rolig dagisfest på lördagskvällen, kom Wennerströms hit för att hämta växter och fika lite.
Det är så märkligt härligt, var gång jag träffar Sara blir jag alldeles full av energi och vill ta itu med allt som inte riktigt blivit av och alla möjliga nya idéer som poppar upp under samtalen med henne. Helt fantastiskt att ha en vän som ger mig så otroligt mycket kreativ energi!
Igår var jag och barnen på Björkebo hos Sophia på mysig eftermiddagsfika, barnen fick röja rejält och jag fick lite babbel och blev distraherad ett par timmar.
Idag skulle jag ingenting alls, förrän plötsligt omtänksamma Sara ringde och var på väg hit med massor av makalöst smask som hon bjudit Skåneländska Gastronomiska Akademien på. Måste säga att det blev en ståndsmässig fika! Till och med pålägg till sitt underbara bröd tog hon med sig, och smör! Här satt alltså vi och smaskade ljuvligt surdegsbröd med rökt vildsvin och helt galet goda sockersnurror, och jag tankade superbästa surdegsSara- energi en masse. Underbart!
Och så har jag alltid, alltid, varje dag, världens bästa Anna. Min vapendragare, fanclub, realitycheck och inspiratör, min allra, allra bästa vän.
Så nej, jag ska inte klaga. Jag har det väldigt, väldigt bra.
Det här smarret kom Sara med till mig idag- underbart!
Bilden är taskig, jag vet, men det smakade fantastiskt! :D
..och de här thekakorna bakade jag alldeles själv för att barnen skulle få lite smask efter skola och dagis.
Kanske inte precis rocker science, men i alla fall ingen tårta!
Måste därför lägga upp en bild på en av sommartårtorna, blev lite
nervöst mycket bröd där, kände jag.
Och, naturligtvis, en idolbild på de absolut bästa sockerbagarna!
En liten avrundning
Jag talar mycket med mina barn om demokrati. Jag försöker att på ett så bra sätt som jag bara kan få dem att förstå hur fint och viktigt det är, hur bra vi har det som bor i ett land där alla får tycka som de vill och uttrycka dessa åsikter utan att bli trakasserade och förföljda. Jag förklarar hur det är i alldeles för många andra länder där demokrati inte råder, eller där den finns bara på låtsas.
Jag berättar för dem att människor har fått kämpa för att vi ska få ha demokrati i vårt land, och att vi alltid ska fortsätta att kämpa för det.
Jag har även försökt förklara hur det kommer sig att man får säga så i barnens ögon uppenbart dumma saker, som att invandrare ska skickas hem och att pojkar som pussar pojkar ska hamna i fängelse.
Det är inte lätt att förklara den fulla vidden och konsekvenserna av demokrati och åsiktsfrihet.
Det är inte heller lätt för vuxna att greppa alla gånger.
Själv har jag i turerna kring årets val reflekterat över detta och bitit mig i tungan många gånger.
Kanske är det bara jag som uppfattar årets valdebatter i det hyfsat privata rummet som bitvis väldigt otäcka. Inte bara verbala argumetationer och angrepp kring sympatier, utan rena fördömanden.
Inte av mina politiska åsikter, utan av mig som person.
Jag har blivit kallad nazist, brunskjorta, kapitalistjävel, sverigedemokrat (ja, för mig är det ett skällsord). Jag har blivit anklagad för att ha en fruktansvärd människosyn, sparka på de svaga, att mitt enda syfte i livet är skattelättnader på de svagas bekostnad.
Är det så, tänker ni kanske, att jag står på barrikaderna och propagerar för något ljusskyggt nationalsocialistiskt parti?
Nej.
Mina sympatier ligger hos Alliansen, jag röstar på Moderaterna.
Är det mina vänner och bekanta som vid mysiga candle light dinners utslungat dessa fördömanden mot mig?
Nej.
Det som i min värld och verklighet skiljer denna valrörelsen mot de tidigare är inte var jag lägger mina sympatier, utan i vilka forum och på vilken nivå politik idag ventileras.
Jag hade inte Facebook för fyra år sedan.
Då läste jag debattartiklar i medierna, såg på valdebatter på TV och diskuterade med mina vänner och bekanta.
Nu slungas släggorna vilt via webben, kommentarer haglar från personer jag aldrig träffat och inte har någon aning om vilka de är. Påståenden om mig, min person och mina värderingar uttrycks utan någon som helst kontext eller eftertänksamhet och får stå oemotsagda i olika trådar. För det är ingen idé att tjafsa emot, att lägga energi på sådana dumheter. Vilket innebär att de på något märkligt vis verifieras, blir legitima och kan fortsätta.
Jag tror inte att det bara är jag som i år har upplevt att jag inte bara diskuterar och argumenterar kring politik utan verkligen måste försvara och rättfärdiga mina åsikter och hela min person på en nivå jag aldrig tidigare upplevt.
På bloggar ser jag olika försvarstal och inser att även andra, oavsett partisympatier, också känner sig nödgade att försvara sitt val.
Min förfäran ligger självklart i att jag inte kan eller vill tolerera angrepp mot min person eller andras. Den ligger också i att jag inte är den politik jag sympatiserar med. Det är en åsikt, en tro på att ett visst system gynnar vårt land och befolkning, hög- som låginkomsttagare, arbetsför som sjuk eller indisponibel för arbetsmarknaden och jag är så oändligt mycket mer än så.
Att reducera mig, eller någon annan oavsett partitillhörighet, till den idé eller det system en viss politik förespråkar är för mig både respektlöst, ignorant och skrämmande.
Jag tycker att det är otäckt.
Och medan vi, liksom partiledarna, käbblar ideologier istället för politik medan barn och unga storögt ser på och lär sig hur en valkampanj ska bedrivas, kan allsköns extrempartier marschera till stöveltramp och vajande fanor rakt in i riksdagen.
Pedagogiskt nobelpris
- Mamma, min storebror älskar inte mig, läspar Ellen lite by the way när hon sitter och ritar stop- skyltar.
- Men gumman, det är klart att han gör det! utbrister mamma förvånat.
- Nej det gör han inte, han puttas och jag får inte komma in på hans rum, muttrar Ellen.
- Snäckan, du vet när du springer ut på gatan eller knäpper loss bilbältet medan vi kör eller gömmer dig för oss på Ica, då blir Max alldeles ledsen och börjar gråta, minns du det? säger mamma med varm och tillitsfull nu säger jag något viktigt-röst.
- Mmmm, säger Ellen och ritar.
- Han blir så ledsen för att han är så rädd att något ska hända dig, för att han älskar dig jättejättemycket, säger mamma überpedagogiskt.
- Mhm, då ska jag göra det jätteofta, säger Ellen.
Om man skulle ta och hoppa i?
Jesus på gågatan
Imorgon är det två veckor sedan Selma dog.
Det har varit förfärliga veckor, så tomt och märkligt. Jag saknar henne var dag och glömmer ofta att hon inte finns längre.
Ellen pratar om henne som om hon var här, och jag ilar hem från jobbet för att hinna promenera med henne.
Max har däremot koll på verkligheten. Han saknar henne väldigt, och vissa kvällar gråter han för att han saknar henne så mycket att han inte kan somna för att nästa dag glatt ropa till hundrädda grannkompisen:
- Kom, kom! Vi kan leka hos mig idag, för Selma är död!
Då får jag sannerligen påminna mig om att han bara är sex år, och samtidigt som jag vill bli helt vansinnigt arg (i smyg, naturligtvis) kan inte ens jag låta bli att le åt de tvära kasten.
Idag började Max på Miniorerna.
Det är en slags fortsättning på kyrkans barntimmar och en av bästisarna går där så Max ville prova på.
När jag kom och hämtade honom berättade fröken (tillika bästisens mamma) att Max minsann hade bländat dem allihop med sina ingående kunskaper i de bibliska berättelserna. Dessutom hade han skippat julen (var nog för tråkig) och ilat raskt till påsken:
- Jaa, Jesus var ju Guds son men det var inte alla som trodde på det utan de trodde att ha ljööög och lurades och kungarna och dom bestämde att han skulle dömas till döden men de kunde inte hitta honom så de frågade en av hans tolv kompisar och han berättade var Jesus var och så fick han pengar. Sen gillade ingen honom.
Jesus fick snickra sitt kors själv, det var jättestort och sen fick han släääpa på det på gågatan och de gjorde en krans av pinnar med vassa taggar och TRYCKTE ner den på hans huvud så att piggarna liksom trycktes in i huvudet och blodet rann jättemycket.
Sen spikade dom fast honom på korset och så hängde han där och dog, det tog jättelång tid och gjorde JÄTTEONT, och så begravde dom honom i en grotta för de kunde inte gräva i jorden där för den var torr eller så.
När de kom tillbaka dagen efter var han borta. Så gick han runt och pratade med folk i ett par dar och sen försvann han.
Fröken frågade då Max hur han kunde veta så fantastiskt mycket och vem som berättat det här (läs: vem ska vi anmäla?) och Max svarade sanningsenligt:
- Min mamma.
Pluttskruttarna Gotare på morgonpromenad
Älskade Selma
Min fina älskling, min lilla puliflicka, min älskade Selma.
För lite mer än nio år sedan, en ruskigt varm dag, kom du till mig.
Vi hämtade dig utanför Jönköping efter att nästan ha längtat ihjäl oss, världens mest fantastiska lilla svarta ulltuss, och hela vägen hem till Lund höll jag dig i min famn medan husse körde.
Jag har hållit dig så många gånger sedan dess.
När du bara några veckor senare bröt ditt lilla ben då du busade med Robin höll jag dig medan vi i ilfart körde till veterinären.
Under månaderna efter operationen höll jag dig då vi satt på bänken utanför stationen i Lund och tittade på folk för att du skulle få lite stimulans när du inte fick belasta benet.
Varje kväll efter bus i hundrastgården med dina kompisar höll jag dig då vi gosade i soffan.
När vi flyttade till Getinge och Max låg i min mage höll jag dig i famnen medan jag plockade snöis ur din päls efter vinterpromenaderna.
När vi kom hem från BB höll jag dig när du första gången skulle hälsa på Max, denna konstiga lilla skrutt som
du var en smula skeptisk till, men älskade och skyddade som alla dina flockmedlemmar.
När Max och hans kompisar röjde runt med svärden i vardagsrummet och du inte ville gå ut i lugnet i trädgården höll jag dig så att ingen skulle råka slå dig på din lilla nos.
När du hade busat lite väl vilt med Rocky och hade ont i benet höll jag dig hela kvällen tills det blev bättre.
När du blev tröttare och inte mådde bra höll jag dig och mitt hjärta var tungt av oro.
Hos veterinären som inte kunde hitta några fel höll jag dig så att du skulle känna dig trygg.
Jag höll dig när du kom hem från mommo och moffa då Ellen var född.
Jag har suttit med dig i famnen alla de kvällar i ditt liv du har tillbringat här hemma med mig, vi har gosat och pratat med varandra var dag. Vi har spelat fotboll, kastat frisbee och pipisbollen, haft dragkamp och promenerat. Du har skällt på grannarna och jag har skällt på dig, min älskling.
Du har tröstat mig när jag har varit ledsen. Du har lagt ditt huvud i mitt knä när jag har varit orolig, skuttat glatt omkring mig när jag varit glad, försvarat barnvagnen mot de av dina vänner du tyckte gick för nära.
Du har sovit brevid min säng, gått upp med mig mitt i natten när mina ben kliade, voffat på mig när jag pratat för länge i telefonen.
Det har alltid varit du och jag, min lilla älskling, alltid Selma och matte.
Vi fick bara nio år.
Jag önskar så att de hade blivit fler, att jag fick ha dig hos mig längre, hjärtat mitt.
Den där allra första kvällen hemma i soffan i Lund lovade jag dig att du aldrig skulle behöva lida för att jag inte hade mod att fatta beslutet.
Idag höll jag dig för sista gången.
Du satt i min famn när du fick din lugnande spruta, jag berättade för dig vilken underbar liten vovveflicka du är medan du somnade.
Jag höll dig i famnen hela vägen till Galgberget och lade dig på filten bland blad från din älskade blodbok.
Nu sover du gott under ett täcke av björnmossa.
Min fina Selma, min prinsessa, min gullevovve, min finalina.
Jag vet att du inte har ont längre. Jag vet att du inte är törstig hela tiden och att benet inte värker.
Men det är outhärdligt att du inte är här hos mig, att jag inte kan hålla dig i famnen ikväll. Att du inte voffar och vill komma in från eller gå ut i trädgården, att inte höra dig dunsa i trappan.
Ikväll ska jag inte gå ut med dig innan jag lägger mig.
Dina korg, dina skålar, ditt koppel finns kvar där de alltid funnits, ditt tuggben ligger kvar under bordet för jag orkar inte förstå. Jag vill inte, vill inte, vill inte.
Men jag måste.
Inte idag, inte imorgon men snart måste jag förstå att du inte finns mer.
Att Selma inte bor här längre.
Jag höll mitt löfte, älsklingen.
Min Selma ♥
Kalasbilder
Nu har jag fått massor av bilder av Måns, min storebror som dessutom ska bli pappa vilken sekund som helst! Därför kunde han ta det lugnt på festen, ta massor av bilder och köra hem med gravida Mine.
Tack snälla för bilderna!
Ett av borden, på rätt håll!
Jag och Max Vackra Sara Wennerström Mamma och Ulf
Micke och min fantastiska Emil, Kristina och Jocke Mine, min vackra svägerska
toastmadam Karin
Lillebror Emil Pompe Q med snäckan Hilda Gunilla
Mines majestätiska mage La Anna
Johan och Sophia är gifta. Gunilla och Nilla Moi
Så det är helt ok.
Tre Amigos- CC, Ulrik Ricard och Kristina.. Josefin gjorde helt
och Pompe fantastiska drinkar!
Gunilla och Johanna Naaaaw :D CC ♥
Vi ska bli mormor Systrarna Strömblad. Rick Astley?
och farmor till Outstanding!
samma barn. Basta.
Tack snälla för bilderna!
Ett av borden, på rätt håll!
Jag och Max Vackra Sara Wennerström Mamma och Ulf
Micke och min fantastiska Emil, Kristina och Jocke Mine, min vackra svägerska
toastmadam Karin
Lillebror Emil Pompe Q med snäckan Hilda Gunilla
Mines majestätiska mage La Anna
Johan och Sophia är gifta. Gunilla och Nilla Moi
Så det är helt ok.
Tre Amigos- CC, Ulrik Ricard och Kristina.. Josefin gjorde helt
och Pompe fantastiska drinkar!
Gunilla och Johanna Naaaaw :D CC ♥
Vi ska bli mormor Systrarna Strömblad. Rick Astley?
och farmor till Outstanding!
samma barn. Basta.
Och så blev jag 40..
Och vilket härligt firande det blev!
En efter en kom mina vänner till Heagårds skafferi, dressade i smoking och tjusiga klänningar med kalashumöret på topp!
Vi åt fantastisk mat, drack underbara viner och njöt i fulla drag i den vackra miljön som på något vis har blivit en viktig omgivning till min familjs firanden.
Jag och CC hade vår bröllopsfest där, Måns firade sina 40 år där, Benny bjöd på en härlig middag när han i augusti fyllde 70 år. Dessutom äter vi där titt som tätt, mina föräldrar vaje vecka, och deras julbord är en tradition för oss och Ricard och Kristina i Lund, som lägger en av de så få decemberhelgerna hos oss bara för att kunna avnuta alla julläckerheter! Dessutom har Galleriet sina årliga medlemssammankomster där, liksom vernissagemiddagar.
Därför kändes det fantastskt att få denna present av mina fina föräldrar, att fira min 40- årsdag där med mina vänner!
Tack alldeles, alldeles underbara ni!
Jag blev firad, ja må hon levad och hurrad för på alla upptänkliga sätt, och dessutom fick jag den present jag så innerligt önskade mig- finansieringen till Ringen, den jag ska låta göra i stål och brillianter nu när jag inte längre tål guld.
Var gång jag tar på mig den, för all framtid, kommer jag att tänka på den här fantastiska kvällen!
Ulf, Paddan och Anna
Mästerfotografen tillika födelsedagsfiraren själv
Oops! Bord på fel håll, men ni får en hint om hur vackert det var!
Emil och Måns- mina tjusiga bröder!
Vackra Sara..
Barhäng- Ulrik, Kristina och Johanna
Vilken kväll!
Ricard och Emil har tagit de här bilderna, men jag väntar på fler! När de kommer lägger jag upp dem, lovar!
Halmstads kommuns kulturpris 2009 går till...
..min pappa!
Alla timmar, alla tankar och allt slit du och mamma lagt ner på galleriet- nu fick ni pris!
Är så stolt att jag snart spricker!
Lödasdodis och surround
Veckan som gick var sannerligen späckad.
Inget särskilt var planerat, men som alltid försvann dagarna i ett huj och kvar stod en förvånad Mette och undrade vart veckan tog vägen!?
Måste vänja mig vid detta nu, att tiden rinner iväg så otroligt fort. Så fort att jag faktiskt fyller 40 år på söndag!
Det är lite svårt att greppa. Jag minns så väl när jag gick på gymnasiet och alla spekulerade kring hur gamla vi skulle vara vid millenieskiftet- jag skulle vara 31! Herregud så gammal!
Och nu fyller jag 40.
Mentalt kan jag inte påstå att jag har någon ålderskris, jag har alltid tack och lov varit förskonad från dylika, men kroppen verkar ha stora problem med att anpassa sig till mitt livs nya decennium!
Det har pågått i ett år ungefär, den ena dysfunktionen efter den andra- lågt, struligt järnvärde, tänder som inflammeras och spökar på olika sätt, brutna tår (ja, just det kanske inte enbart var kroppens fel), hormontokerier..
Känner inte riktigt igen mig i alla dessa fysiska bekymmer.
Så dem struntar jag i nu och berättar istället om min helg, som började på ett mycket behagligt vis och avslutades i 190!
Fredagskvällen var lugn och skön, lördagen likaså. Det var väldigt konstigt att inte ha en liten vovve att gå ut med, Selma bodde hos mina föräldrar för första gången sedan hon påbörjade behandlingen med insulin.
Selma har ju i alla år bott hos mina föräldrar flera nätter i veckan, när jag har långa dagar. Men sedan augusti har hon varit hemma, eftersom jag har velat ha henne hemma hela tiden för att kunna se hur hon mår och beter sig och utifrån det kunna dra slutsatser kring insulinets verkan, men dessutom för att mamma tycker att det är så fruktasvärt obehagligt att ge Selma sprutor.
Dels känner min fina mamma obehag kring allt som har med sjukhus att göra, dels är hon rädd att fumla och skada Selma på något vis.
Jag har gett mamma en spruta och en ampull så att hon har kunnat öva på att dra upp och sticka en apelsin (väldigt mycket Vårdskolan!) och bestämd och beslutsam som mamma är har hon också övat.
I fredags var det dags. Efter mycket trevlig sminkkurs hos Diana på Tylöhus (tack snälla mamma!) skulle mor ge Selma kvällssprutan. Det gick hur galant som helst!
Så Selma stannade och mamma fick ge henne morgoninsulinet också- även det gick bra.
Alltså kunde jag tillbringa lördagsförmiddagen i morgonrock och njöt av detta till fullo.
Max och CC åkte in till stan och mumlade under stort hemlighetsmakeri om vart de skulle gå och vad de skulle handla.
Väl hemkomna med mystisk påse höll Max på att försäga sig, men jag hör ju så illa nu när jag ska bli så gammal..;D
Medan de var iväg tog Ellen och jag oss en sväng till affären för att handla "lödadodis". Ellen gick hela vägen, både dit och hem! Vältränad snäcka, det där.
På aftonen for vi till Karin och Ulrik på middag, mycket trevligt!
Systrarna var där och alla barnen, 10 ungar inalles! Livat värre, och väldigt god mat!
Igår skulle vi ha en lugn och skön dag.
Vi hade bestämt med Wennerströms att de skulle lämna sin Max här så att de kunde betsa och vaxa golv i sitt vackra Solhaga i lugn och ro under dagen, för att framåt kvällen titta hit på en fika.
CC skulle bara ta ner högtalarna till surroundsystemet nu när vi köpt nytt och fixa lite med det.
Hur blev det?
Jo, Max och Max var på värsta värstinghumören och röjde som tokar hela dagen. Ut skulle de inte gå utan smälla i dörrar, brottas och yla inomhus.
CC och Ove monterade surround hela eftermiddagen, borrade, flyttade tv och ockuperade hela vardagsrummet.
Ellen stajtade omkring i största allmänhet och barnen ville inte äta maten, gå ut, leka tystare eller överhuvudtaget göra någonting av det jag ville att de skulle göra.
Dock bestämde sig Max för att han ville ha en vernissage, som i morfars galleri, och målade tjusiga tavlor som han sedan sålde till farmor, Mine och Ante för dyra pengar!
Själv försökte jag hålla någon sorts ordning mitt i kaoset och lagade mat, bakade paj och gjorde Grön tårta (prinsess, alltså) eftersom vi, när Sara och Ante kom, skulle fira deras Max som fyllt 7 rejäla år.
Vilket vi gjorde. Och då kom Måns och Mine för att hämta bebissaker, varpå hela cirkusen började om igen.
När sedan Ellen långt om länge skulle gå och lägga sig, lossnade bottnen på hennes säng.
Upp med Ellen, vrål på CC som kom med borr i högsta hugg och Max i släptåg, lagande och fixande och bäddande, ner med Ellen, bottnen gick ur igen, vrål på CC som konstaterade att ramen var sönderhoppad, ner i källare och leta fram beslag, laga säng och äntligen lite lugn och ro.
Puh.
Riktigt rörig blev vår söndag, men det var så himla mysigt att äntligen ha Max W här och att få träffa Sara och Ante, då våra senaste möten har fått ställas in då barnen varit sjuka i olika omgångar.
Och nu var det en ny vecka.
- Ellen sa hannla lödasdodis å BLUNDAR, sa Ellen när hon såg denna bilden
Glad och snorig!
Jag må han leva.. Vi sjunger för Max W och Max G ser måttligt road ut;D
Max vernissageskylt på dörren- splendid!
Inget särskilt var planerat, men som alltid försvann dagarna i ett huj och kvar stod en förvånad Mette och undrade vart veckan tog vägen!?
Måste vänja mig vid detta nu, att tiden rinner iväg så otroligt fort. Så fort att jag faktiskt fyller 40 år på söndag!
Det är lite svårt att greppa. Jag minns så väl när jag gick på gymnasiet och alla spekulerade kring hur gamla vi skulle vara vid millenieskiftet- jag skulle vara 31! Herregud så gammal!
Och nu fyller jag 40.
Mentalt kan jag inte påstå att jag har någon ålderskris, jag har alltid tack och lov varit förskonad från dylika, men kroppen verkar ha stora problem med att anpassa sig till mitt livs nya decennium!
Det har pågått i ett år ungefär, den ena dysfunktionen efter den andra- lågt, struligt järnvärde, tänder som inflammeras och spökar på olika sätt, brutna tår (ja, just det kanske inte enbart var kroppens fel), hormontokerier..
Känner inte riktigt igen mig i alla dessa fysiska bekymmer.
Så dem struntar jag i nu och berättar istället om min helg, som började på ett mycket behagligt vis och avslutades i 190!
Fredagskvällen var lugn och skön, lördagen likaså. Det var väldigt konstigt att inte ha en liten vovve att gå ut med, Selma bodde hos mina föräldrar för första gången sedan hon påbörjade behandlingen med insulin.
Selma har ju i alla år bott hos mina föräldrar flera nätter i veckan, när jag har långa dagar. Men sedan augusti har hon varit hemma, eftersom jag har velat ha henne hemma hela tiden för att kunna se hur hon mår och beter sig och utifrån det kunna dra slutsatser kring insulinets verkan, men dessutom för att mamma tycker att det är så fruktasvärt obehagligt att ge Selma sprutor.
Dels känner min fina mamma obehag kring allt som har med sjukhus att göra, dels är hon rädd att fumla och skada Selma på något vis.
Jag har gett mamma en spruta och en ampull så att hon har kunnat öva på att dra upp och sticka en apelsin (väldigt mycket Vårdskolan!) och bestämd och beslutsam som mamma är har hon också övat.
I fredags var det dags. Efter mycket trevlig sminkkurs hos Diana på Tylöhus (tack snälla mamma!) skulle mor ge Selma kvällssprutan. Det gick hur galant som helst!
Så Selma stannade och mamma fick ge henne morgoninsulinet också- även det gick bra.
Alltså kunde jag tillbringa lördagsförmiddagen i morgonrock och njöt av detta till fullo.
Max och CC åkte in till stan och mumlade under stort hemlighetsmakeri om vart de skulle gå och vad de skulle handla.
Väl hemkomna med mystisk påse höll Max på att försäga sig, men jag hör ju så illa nu när jag ska bli så gammal..;D
Medan de var iväg tog Ellen och jag oss en sväng till affären för att handla "lödadodis". Ellen gick hela vägen, både dit och hem! Vältränad snäcka, det där.
På aftonen for vi till Karin och Ulrik på middag, mycket trevligt!
Systrarna var där och alla barnen, 10 ungar inalles! Livat värre, och väldigt god mat!
Igår skulle vi ha en lugn och skön dag.
Vi hade bestämt med Wennerströms att de skulle lämna sin Max här så att de kunde betsa och vaxa golv i sitt vackra Solhaga i lugn och ro under dagen, för att framåt kvällen titta hit på en fika.
CC skulle bara ta ner högtalarna till surroundsystemet nu när vi köpt nytt och fixa lite med det.
Hur blev det?
Jo, Max och Max var på värsta värstinghumören och röjde som tokar hela dagen. Ut skulle de inte gå utan smälla i dörrar, brottas och yla inomhus.
CC och Ove monterade surround hela eftermiddagen, borrade, flyttade tv och ockuperade hela vardagsrummet.
Ellen stajtade omkring i största allmänhet och barnen ville inte äta maten, gå ut, leka tystare eller överhuvudtaget göra någonting av det jag ville att de skulle göra.
Dock bestämde sig Max för att han ville ha en vernissage, som i morfars galleri, och målade tjusiga tavlor som han sedan sålde till farmor, Mine och Ante för dyra pengar!
Själv försökte jag hålla någon sorts ordning mitt i kaoset och lagade mat, bakade paj och gjorde Grön tårta (prinsess, alltså) eftersom vi, när Sara och Ante kom, skulle fira deras Max som fyllt 7 rejäla år.
Vilket vi gjorde. Och då kom Måns och Mine för att hämta bebissaker, varpå hela cirkusen började om igen.
När sedan Ellen långt om länge skulle gå och lägga sig, lossnade bottnen på hennes säng.
Upp med Ellen, vrål på CC som kom med borr i högsta hugg och Max i släptåg, lagande och fixande och bäddande, ner med Ellen, bottnen gick ur igen, vrål på CC som konstaterade att ramen var sönderhoppad, ner i källare och leta fram beslag, laga säng och äntligen lite lugn och ro.
Puh.
Riktigt rörig blev vår söndag, men det var så himla mysigt att äntligen ha Max W här och att få träffa Sara och Ante, då våra senaste möten har fått ställas in då barnen varit sjuka i olika omgångar.
Och nu var det en ny vecka.
- Ellen sa hannla lödasdodis å BLUNDAR, sa Ellen när hon såg denna bilden
Glad och snorig!
Jag må han leva.. Vi sjunger för Max W och Max G ser måttligt road ut;D
Max vernissageskylt på dörren- splendid!
Dagispartaj och insikt
Den här helgen försvann nästan innan den hann börja på något vis.
Lördagen tillbringade jag på jobbet då vi hade Öppet hus.
Vansinnigt roligt med massor av ledarskapsintreserade besökare och utomordentligt duktiga elever från vårt program som informerade och inspirerade!
Jag tycker att det är väldigt roligt att vara med om sådana evenemang, där jag kan prata med intresserade ledarskapsaspiranter och får saluföra en ubildning som jag själv tycker är helt fantastisk!
För två veckor sedan gjorde jag detsamma på Utbildningsmässan på Stadsbiblioteket i dagarna tre, och det ger så mycket energi!
Vilket förvisso är tur då man dränerar sig själv fullständigt under de dagar det pågår.
Nåväl, efter arbetet i lördags var det bara att ila hem, svida om och susa iväg på fest!
Det var dags för den årliga föräldrafesten på Ellens dagis, ett kalas vi minsann hört ryktas om bland vänner och nu var det alltså dags för oss att vara med om detta event!
Temat var 80- tal och det blev många igenkännande fniss under kvällen då jag konfronterades med de andra föräldrarnas outfits- snötvättade jeans, jeansskjortor knutna i midjan, hästsvansar på snedden, plastörängen i neonfärger och skinnslipsar.
Vi hade helt enkelt vansinnigt roligt!
Några föräldrar känner vi sedan tidigare och de andra tog det inte många minuter att bekanta sig med. Festkommittén hade fixat mat, aktiviteter och musik och det enda vi skulle bidra med var oss själva och det vi ville dricka. Festen började kl. 18, men då var hembjudna på lite fördrink hos Ellen fd dagisfröken (från förra dagiset) smet vi hemifrån vid 17.
Vår kära Carro var inhyrd för att passa Max och Ellen under kvällen, så vi kunde kalasa så länge vi ville.
Halv två var vi hemma efter en fantastiskt rolig kväll med massor av skratt, nya bekanta och rejält med vin.
Med tanke på att vi sällan har barnen hemma de gånger vi går på "vuxenkalas" och kan sova så länge vi behagar dagen efter, blev söndagen ett ganska brutalt uppvaknande.
Vi är inte längre 20, CC och jag. Detta vet vi naturligtvis om rent teoretiskt, men ingen av oss var nog tillfullo beredda på att vara så sanslöst trötta hela söndagen bara för att vi denna gång hade små gullegryn som pockade på vår uppmärksamhet i grynigen.
Hela dagen har passerat i ett trött och trögt tempo, vilket sannerligen har fått både mig och maken att inse att vi är väldigt mycket närmare 50- årsdagen än studenten.
Om man säger så.
Christian har därför tillbringat en stor del av dagen med att installera min nya dator ( en underbart pluttig liten laptop) istället för att manligt ta på sig arbetshandskarna och köra tunga, skrymmande ting till tippen vilket brukar vara ett väsentligt inslag i söndagsaktiviteterna i den här familjen.
Det är bara att inse att 40- årsdagen knackar på dörren, och att den innebär att barnen ska sova borta om mamma och pappa ska på barnfritt kalas!
Trött mamma får varm choklad- puss av alldeles för pigg Ellen
Som sagt..
Max lät sig mutas med kanelbullar ;D
.. och far är rar
Dags igen!
Nu är det dags att börja blogga igen.
Det är ju egentligen inte så mycket jobb med det, men att ladda upp bilder, fixa och greja fick helt enkelt inte plats i min vardag i våras. Och sedan sjönk tankarna på det undan och sommaren gled iväg untan att jag tänkte på bloggen alls, minsann!
Nu, däremot, är det dags för Metteplett att skriva av sig lite igen!
Jag är ju så förtjust i att skriva, att använda språket och framförallt av att formulera mig, vilket min mamma så klokt påpekade häromdagen. Och bloggen är det perfekta verktyget för detta!
Vad har då hänt hos familjen Gotare sedan februari?
Allt, och ändå så lite.
Allt, eftersom jag ju lever i minsta lilla händelse, skrattar med Max åt ett tokigt ord, delar Ellens förtjusning när hon kan dra upp dragkjedjan och pratar, diskuterar och delar det här livet med CC var dag.
Jag skulle kunna berätta om tusen saker som hänt, men för andras öron är de naturligtvis triviala vardagsting som inte gör någon skillnad för någon annan än mig och min familj. Så från den sidan sett har det senaste halvåret varit ganska händelselöst.
Om man däremot tittar på hur det har varit från min sida har det hänt hur mycket som helst!
Max har fyllt sex vördnadsfyllda år och firat detta med ett monsterkalas, Ellen har fyllt två och är nu stora damen. Max har två lösa tänder i underkäken, han som var orolig för att hans tänder inte skulle ramla ur alls, då alla kompisarna tappar tänder hela tiden. Dessa två lösingar vickar vi på hela tiden och längtar till de faller ut.
Ja, även jag vickar! Det är en sådan läcker känsla, jag känner precis hur det var när tänderna var sådär lösa och de smakade järn i munnen på något konstigt vis!
Ellen är på god väg att bli blöjfri, har bytt dagis till ett föräldrakooperativ där vi föräldrar städar lite då och då, har månadsmöten och föräldrafest (imorgon!).
Max har börjat skolan. Detta, som är så vardagligt för andra, är en fullständig sensation för oss!
Ett helt annat liv, sentimentala och otroligt rörande tillbakablickar då jag och CC kan sitta och prata om de år som gått sedan Max föddes och hur vi har känt att skolstarten låg så långt framför oss att det var ett helt liv dit!
Nu är vi där.
Max tyckte efter två dagar att det var vardag, det var bara mamma som oade och aade medan hon packade ryggsäcken på morgonen.
Max skolstart har också inneburit att vi föräldrar ramlat in i en ytterst förvirrande värld av Gogos och Pokémon, falska och äkta dylika, Crazy bones och Gormiti. Önskar att det fanns en snabbkurs vi kunde gått i juli, så att vi var i alla fall en aning förberedda på det som komma skulle!
Max är så tagen av alla dessa figurer som de spelar med på rasterna att han talar om dem i sömnen. De är det sista han pratar om innan han somnar och det första han nämner när han vaknar.
- Mamma, jag bytte till mig Griskungen mot Turtwig igår, men Griskungen suger så då bytte jag till mig Girantina istället. Girantina äger, mamma!
- Men varför bytte du då till dig Griskungen från början, vännen? undrar en nyvaken mor.
- Det visste jag ju inte då! suckar sonen och himlar menande med ögonen mot sin sååå hopplösa mamma.
Samtidigt vaknar dottern tvärs över hallen.
- Mammaaaaaaa, Ellen vaken! Ellen tissat sängen! Ellen vaken sa jag!
Då har det lilla näpna hjärtegrynet vaknat, slitit av sig pyjamasen och blöjan (som hon fortfarande har på natten) eftersom hon tycker att det är otäckt med kissiga blöjor. Det kan jag ju förstå, men sedan somnar dottern igen och kissar. I sömnen. I hela sängen.
Det är skönt att ha egen tvättmaskin. Och torktumlare!
Ellen, som Måns är bäst i världen på att fotografera!
Max har fått en fallskärmsgubbe! Måns foto igen..
MonsterMax!
Monstermamma..
Fler bilder kommer, men nu ska jag och barnen till mommo och äta äppelkaka!
För sju år sedan..
.. denna dag, den nionde februari, hände det grejer, må ni tro!
Ni som var med vet, och ni som missade detta århundradets partaj får bara ana, men ojojojoj vilken fantastisk dag!
Dagen då Christian Carlsson blev herr Gotare..;-D
Jag tänker ofta på allt som hänt i våra liv sedan dess.
Vi har flyttat från Lund till Getinge, jag har bytt jobb, vi har fått en fantastisk son och en makalös dotter, köpt hus, jag har tagit körkort och tar mig numera fram för egen maskin, CC har fyllt 40 och några år till, vår lilla Selma har blivit en trötter dam på snart nio år..
Listan kan göras lång.
Någonstans hoppas jag att vi även inuti har hängt med i svängarna och mognat en del även där. Så att rynkorna fyller något syfte! ;-D
Men åh, så härligt det är att tänka tillbaka sju år..
Minuterna innan vigseln, jag är klar i brudstugan vid S:t Olofs kapell och väntar på klockringningen..
Sådär! Nu är vi man och fru, minsann!
Jiihaaaa! Bättre start på äktenskapet kunde vi knappast ha fått- vi skrattade oss igenom resten av dagen!
Tärnan Pernilla och best man Johan .. Och vi.
Visst är han fin??
Jag och storebror Måns är fullfjädrade spettekaksfantaster och ruskigt sugna på bröllopskakan!
Sedan var det party!
Vilken fest, det var helt fantastiskt! Christian fick slita mig därifrån på natten, för jag ville aldrig gå!
;-D Ovan tar jag en snygg triovals med mina fina föräldrar.
Ni som var med vet, och ni som missade detta århundradets partaj får bara ana, men ojojojoj vilken fantastisk dag!
Dagen då Christian Carlsson blev herr Gotare..;-D
Jag tänker ofta på allt som hänt i våra liv sedan dess.
Vi har flyttat från Lund till Getinge, jag har bytt jobb, vi har fått en fantastisk son och en makalös dotter, köpt hus, jag har tagit körkort och tar mig numera fram för egen maskin, CC har fyllt 40 och några år till, vår lilla Selma har blivit en trötter dam på snart nio år..
Listan kan göras lång.
Någonstans hoppas jag att vi även inuti har hängt med i svängarna och mognat en del även där. Så att rynkorna fyller något syfte! ;-D
Men åh, så härligt det är att tänka tillbaka sju år..
Minuterna innan vigseln, jag är klar i brudstugan vid S:t Olofs kapell och väntar på klockringningen..
Sådär! Nu är vi man och fru, minsann!
Jiihaaaa! Bättre start på äktenskapet kunde vi knappast ha fått- vi skrattade oss igenom resten av dagen!
Tärnan Pernilla och best man Johan .. Och vi.
Visst är han fin??
Jag och storebror Måns är fullfjädrade spettekaksfantaster och ruskigt sugna på bröllopskakan!
Sedan var det party!
Vilken fest, det var helt fantastiskt! Christian fick slita mig därifrån på natten, för jag ville aldrig gå!
;-D Ovan tar jag en snygg triovals med mina fina föräldrar.
Du ser inte i syne- det är sant!
Ja, visst har jag uppdaterat min blogg! Jag vet att det gått pinsamt lång tid, men så är det ibland.
Tiden har susat iväg och så många stora, omvälvande upplevelser har vi kanske inte råkat ut för sedan sist, men väl en massa små, men betydelsefulla framsteg i vardagen.
Här kommer några:
Max har blivit kalasduktig på att spela PSP- ber nästan aldrig pappa om hjälp längre. Häromdagen tog han med den in på toa när han hade ärende dit- satt en kvart och spelade! Börjar min lilla pojke bli man?;-D
Bror och syster börjar ha riktigt kul ihop nu- äntligen gör hon som han säger!;-D
Max har haft namnsdag- självklart firad med kalas, mammas darriga skrivstil och presenter!
Ellen ägnar det mesta av sin vakna tid åt att rita. Och tvätta händerna.
Julaftons Kalle Anka- kaffe. Och spänd förväntan.
Vi hade världens bästa tomte (min mentorskollega Daniel) här på julafton!
Han tassade genom trädgården och stod plötsligt i uterummet! Max fick ganska brått att hjälpa till att bära in alla klapparna, som nissarna så vänligt lämnat där lite tidigare på dagen..
Ellen var mest skeptisk.
Lite senare fick Julia agera tomte åt de vuxna. Med Max som pålitlig hjälpreda.
Någon som undrar om Ellen blev glad för sin spis? Tack, Måns, Mine och Julia!
Vi har läst mycket sedan sist. Dessutom har vi lyckats föreviga den minuten båda barnen kunde enas om en bok! ;-D
Ett litet besök hos min kollega Daniel, på hans farbrors gård i Skipås. Max ville så gärna åka dit och titta på djuren, kossor och kalvar, men väl där och med mularna på lite väl nära håll blev han livrädd. Vi klappade katterna utaför istället, och har bestämt med Daniel att Max ska gå i ko- terapi till sommaren!
Busy busy
Japp, det är mycket nu.
Eller rättare sagt, det har varit mycket. Utbildningsmässan har tagit mycket tid och dessutom har Ellen passat på att vara lite krasslig.
Hela förra veckan gick i mässans tecken och torsdag, fredag och lördag smajlade jag upp mig och representerade Samhällsprogrammet med inriktning Ledarskap i Stadsbibliotekets källare.
Precis som föregående år hade jag tack och lov kalasfina elever som hjälpte mig att övertyga halmstads niondeklassare om att detta är Utbildningen, med stort U!
Det är faktiskt väldigt skoj med mässa, jag blir bara så vansinnigt trött!
I övrigt rullar det på, förra tisdagen var Sophia, Ebbe och Emelia här för en många gånger framsjuten fika. Det var så mysigt att kunna sitta och prata i hyfsad lugn och ro- Max lekte till och med med Ebbe trots att den senare är en "småunge"! Ebbe är ju faktiskt ett helt år yngre än Max, då kan man ju inte leka! ;-D
Att Max själv leker med barn både ett, två och tre år äldre är ju helt oväsentligt i sammanhanget..
Idag susade vi till mommo för ett litet välkommen hem- kalas, då hon varit i Tyskland i en vecka. Marsipan och andra fina presenter hade hon minsann med sig! Dessutom pratade vi jul (måste planeras tidigt!) och jag insåg att vi måste efterlysa ny tomte för i år.
Tidigare år har Christians bror Conny axlat den manteln, men dels vet vi inte om firandet blir sådant i år att han är med vid den tiden, dels har Max genomskådat honom. Tänkte därför överraska med okänd tomte i år!
Någon som känner sig manad? Vid 15- 16- tiden på julafton? Snäääälla?
Max kompisar har dessutom varit här i omgångar och Ellen hänger på så gott hon kan. Och får. Det är kanske inte alltid så kul att ha en lillasyster hängandes i hasorna, en syrra som dessutom ska ta allt man själv har och göra det man själv gör- hela tiden!
Suddig Ellen smaskar våffla! Fyra hjärtan klämde hon på egen hand!
Max kan följa med som bagage på mommos nästa resa!
Eller rättare sagt, det har varit mycket. Utbildningsmässan har tagit mycket tid och dessutom har Ellen passat på att vara lite krasslig.
Hela förra veckan gick i mässans tecken och torsdag, fredag och lördag smajlade jag upp mig och representerade Samhällsprogrammet med inriktning Ledarskap i Stadsbibliotekets källare.
Precis som föregående år hade jag tack och lov kalasfina elever som hjälpte mig att övertyga halmstads niondeklassare om att detta är Utbildningen, med stort U!
Det är faktiskt väldigt skoj med mässa, jag blir bara så vansinnigt trött!
I övrigt rullar det på, förra tisdagen var Sophia, Ebbe och Emelia här för en många gånger framsjuten fika. Det var så mysigt att kunna sitta och prata i hyfsad lugn och ro- Max lekte till och med med Ebbe trots att den senare är en "småunge"! Ebbe är ju faktiskt ett helt år yngre än Max, då kan man ju inte leka! ;-D
Att Max själv leker med barn både ett, två och tre år äldre är ju helt oväsentligt i sammanhanget..
Idag susade vi till mommo för ett litet välkommen hem- kalas, då hon varit i Tyskland i en vecka. Marsipan och andra fina presenter hade hon minsann med sig! Dessutom pratade vi jul (måste planeras tidigt!) och jag insåg att vi måste efterlysa ny tomte för i år.
Tidigare år har Christians bror Conny axlat den manteln, men dels vet vi inte om firandet blir sådant i år att han är med vid den tiden, dels har Max genomskådat honom. Tänkte därför överraska med okänd tomte i år!
Någon som känner sig manad? Vid 15- 16- tiden på julafton? Snäääälla?
Max kompisar har dessutom varit här i omgångar och Ellen hänger på så gott hon kan. Och får. Det är kanske inte alltid så kul att ha en lillasyster hängandes i hasorna, en syrra som dessutom ska ta allt man själv har och göra det man själv gör- hela tiden!
Suddig Ellen smaskar våffla! Fyra hjärtan klämde hon på egen hand!
Max kan följa med som bagage på mommos nästa resa!
