metteplett

Jag talar mycket med mina barn om demokrati. Jag försöker att på ett så bra sätt som jag bara kan få dem att förstå hur fint och viktigt det är, hur bra vi har det som bor i ett land där alla får tycka som de vill och uttrycka dessa åsikter utan att bli trakasserade och förföljda. Jag förklarar hur det är i alldeles för många andra länder där demokrati inte råder, eller där den finns bara på låtsas.
Jag berättar för dem att människor har fått kämpa för att vi ska få ha demokrati i vårt land, och att vi alltid ska fortsätta att kämpa för det.
Jag har även försökt förklara hur det kommer sig att man får säga så i barnens ögon uppenbart dumma saker, som att invandrare ska skickas hem och att pojkar som pussar pojkar ska hamna i fängelse.
Det är inte lätt att förklara den fulla vidden och konsekvenserna av demokrati och åsiktsfrihet.

Det är inte heller lätt för vuxna att greppa alla gånger.
Själv har jag i turerna kring årets val reflekterat över detta och bitit mig i tungan många gånger.
Kanske är det bara jag som uppfattar årets valdebatter i det hyfsat privata rummet som bitvis väldigt otäcka. Inte bara verbala argumetationer och angrepp kring sympatier, utan rena fördömanden.
Inte av mina politiska åsikter, utan av mig som person.
Jag har blivit kallad nazist, brunskjorta, kapitalistjävel, sverigedemokrat (ja, för mig är det ett skällsord). Jag har blivit anklagad för att ha en fruktansvärd människosyn, sparka på de svaga, att mitt enda syfte i livet är skattelättnader på de svagas bekostnad.
Är det så, tänker ni kanske, att jag står på barrikaderna och propagerar för något ljusskyggt nationalsocialistiskt parti?

Nej.

Mina sympatier ligger hos Alliansen, jag röstar på Moderaterna.
Är det mina vänner och bekanta som vid mysiga candle light dinners utslungat dessa fördömanden mot mig?

Nej.

Det som i min värld och verklighet skiljer denna valrörelsen mot de tidigare är inte var jag lägger mina sympatier, utan i vilka forum och på vilken nivå politik idag ventileras.

Jag hade inte Facebook för fyra år sedan.

Då läste jag debattartiklar i medierna, såg på valdebatter på TV och diskuterade med mina vänner och bekanta.
Nu slungas släggorna vilt via webben, kommentarer haglar från personer jag aldrig träffat och inte har någon aning om vilka de är. Påståenden om mig, min person och mina värderingar uttrycks utan någon som helst kontext eller eftertänksamhet och får stå oemotsagda i olika trådar. För det är ingen idé att tjafsa emot, att lägga energi på sådana dumheter. Vilket innebär  att de på något märkligt vis verifieras, blir legitima och kan fortsätta.

Jag tror inte att det bara är jag som i år har upplevt att jag inte bara diskuterar och argumenterar kring politik utan verkligen måste försvara och rättfärdiga mina åsikter och hela min person på en nivå jag aldrig tidigare upplevt.
På bloggar ser jag olika försvarstal och inser att även andra, oavsett partisympatier, också känner sig nödgade att försvara sitt val.

Min förfäran ligger självklart i att jag inte kan eller vill tolerera angrepp mot min person eller andras. Den ligger också i att jag inte är den politik jag sympatiserar med. Det är en åsikt, en tro på att ett visst system gynnar vårt land och befolkning, hög- som låginkomsttagare, arbetsför som sjuk eller indisponibel för arbetsmarknaden och jag är så oändligt mycket mer än så.

Att reducera mig, eller någon annan oavsett partitillhörighet, till den idé eller det system en viss politik förespråkar är för mig både respektlöst, ignorant och skrämmande.

Jag tycker att det är otäckt.
Och medan vi, liksom partiledarna, käbblar ideologier istället för politik medan barn och unga storögt ser på och lär sig hur en valkampanj ska bedrivas, kan allsköns extrempartier marschera till stöveltramp och vajande fanor rakt in i riksdagen.