Kalasbilder
Tack snälla för bilderna!
Ett av borden, på rätt håll!
Jag och Max Vackra Sara Wennerström Mamma och Ulf
Micke och min fantastiska Emil, Kristina och Jocke Mine, min vackra svägerska
toastmadam Karin
Lillebror Emil Pompe Q med snäckan Hilda Gunilla
Mines majestätiska mage La Anna
Johan och Sophia är gifta. Gunilla och Nilla Moi
Så det är helt ok.
Tre Amigos- CC, Ulrik Ricard och Kristina.. Josefin gjorde helt
och Pompe fantastiska drinkar!
Gunilla och Johanna Naaaaw :D CC ♥
Vi ska bli mormor Systrarna Strömblad. Rick Astley?
och farmor till Outstanding!
samma barn. Basta.
Och så blev jag 40..
Och vilket härligt firande det blev!
En efter en kom mina vänner till Heagårds skafferi, dressade i smoking och tjusiga klänningar med kalashumöret på topp!
Vi åt fantastisk mat, drack underbara viner och njöt i fulla drag i den vackra miljön som på något vis har blivit en viktig omgivning till min familjs firanden.
Jag och CC hade vår bröllopsfest där, Måns firade sina 40 år där, Benny bjöd på en härlig middag när han i augusti fyllde 70 år. Dessutom äter vi där titt som tätt, mina föräldrar vaje vecka, och deras julbord är en tradition för oss och Ricard och Kristina i Lund, som lägger en av de så få decemberhelgerna hos oss bara för att kunna avnuta alla julläckerheter! Dessutom har Galleriet sina årliga medlemssammankomster där, liksom vernissagemiddagar.
Därför kändes det fantastskt att få denna present av mina fina föräldrar, att fira min 40- årsdag där med mina vänner!
Tack alldeles, alldeles underbara ni!
Jag blev firad, ja må hon levad och hurrad för på alla upptänkliga sätt, och dessutom fick jag den present jag så innerligt önskade mig- finansieringen till Ringen, den jag ska låta göra i stål och brillianter nu när jag inte längre tål guld.
Var gång jag tar på mig den, för all framtid, kommer jag att tänka på den här fantastiska kvällen!
Ulf, Paddan och Anna
Mästerfotografen tillika födelsedagsfiraren själv
Oops! Bord på fel håll, men ni får en hint om hur vackert det var!
Emil och Måns- mina tjusiga bröder!
Vackra Sara..
Barhäng- Ulrik, Kristina och Johanna
Vilken kväll!
Ricard och Emil har tagit de här bilderna, men jag väntar på fler! När de kommer lägger jag upp dem, lovar!
Halmstads kommuns kulturpris 2009 går till...
..min pappa!
Alla timmar, alla tankar och allt slit du och mamma lagt ner på galleriet- nu fick ni pris!
Är så stolt att jag snart spricker!
Lödasdodis och surround
Inget särskilt var planerat, men som alltid försvann dagarna i ett huj och kvar stod en förvånad Mette och undrade vart veckan tog vägen!?
Måste vänja mig vid detta nu, att tiden rinner iväg så otroligt fort. Så fort att jag faktiskt fyller 40 år på söndag!
Det är lite svårt att greppa. Jag minns så väl när jag gick på gymnasiet och alla spekulerade kring hur gamla vi skulle vara vid millenieskiftet- jag skulle vara 31! Herregud så gammal!
Och nu fyller jag 40.
Mentalt kan jag inte påstå att jag har någon ålderskris, jag har alltid tack och lov varit förskonad från dylika, men kroppen verkar ha stora problem med att anpassa sig till mitt livs nya decennium!
Det har pågått i ett år ungefär, den ena dysfunktionen efter den andra- lågt, struligt järnvärde, tänder som inflammeras och spökar på olika sätt, brutna tår (ja, just det kanske inte enbart var kroppens fel), hormontokerier..
Känner inte riktigt igen mig i alla dessa fysiska bekymmer.
Så dem struntar jag i nu och berättar istället om min helg, som började på ett mycket behagligt vis och avslutades i 190!
Fredagskvällen var lugn och skön, lördagen likaså. Det var väldigt konstigt att inte ha en liten vovve att gå ut med, Selma bodde hos mina föräldrar för första gången sedan hon påbörjade behandlingen med insulin.
Selma har ju i alla år bott hos mina föräldrar flera nätter i veckan, när jag har långa dagar. Men sedan augusti har hon varit hemma, eftersom jag har velat ha henne hemma hela tiden för att kunna se hur hon mår och beter sig och utifrån det kunna dra slutsatser kring insulinets verkan, men dessutom för att mamma tycker att det är så fruktasvärt obehagligt att ge Selma sprutor.
Dels känner min fina mamma obehag kring allt som har med sjukhus att göra, dels är hon rädd att fumla och skada Selma på något vis.
Jag har gett mamma en spruta och en ampull så att hon har kunnat öva på att dra upp och sticka en apelsin (väldigt mycket Vårdskolan!) och bestämd och beslutsam som mamma är har hon också övat.
I fredags var det dags. Efter mycket trevlig sminkkurs hos Diana på Tylöhus (tack snälla mamma!) skulle mor ge Selma kvällssprutan. Det gick hur galant som helst!
Så Selma stannade och mamma fick ge henne morgoninsulinet också- även det gick bra.
Alltså kunde jag tillbringa lördagsförmiddagen i morgonrock och njöt av detta till fullo.
Max och CC åkte in till stan och mumlade under stort hemlighetsmakeri om vart de skulle gå och vad de skulle handla.
Väl hemkomna med mystisk påse höll Max på att försäga sig, men jag hör ju så illa nu när jag ska bli så gammal..;D
Medan de var iväg tog Ellen och jag oss en sväng till affären för att handla "lödadodis". Ellen gick hela vägen, både dit och hem! Vältränad snäcka, det där.
På aftonen for vi till Karin och Ulrik på middag, mycket trevligt!
Systrarna var där och alla barnen, 10 ungar inalles! Livat värre, och väldigt god mat!
Igår skulle vi ha en lugn och skön dag.
Vi hade bestämt med Wennerströms att de skulle lämna sin Max här så att de kunde betsa och vaxa golv i sitt vackra Solhaga i lugn och ro under dagen, för att framåt kvällen titta hit på en fika.
CC skulle bara ta ner högtalarna till surroundsystemet nu när vi köpt nytt och fixa lite med det.
Hur blev det?
Jo, Max och Max var på värsta värstinghumören och röjde som tokar hela dagen. Ut skulle de inte gå utan smälla i dörrar, brottas och yla inomhus.
CC och Ove monterade surround hela eftermiddagen, borrade, flyttade tv och ockuperade hela vardagsrummet.
Ellen stajtade omkring i största allmänhet och barnen ville inte äta maten, gå ut, leka tystare eller överhuvudtaget göra någonting av det jag ville att de skulle göra.
Dock bestämde sig Max för att han ville ha en vernissage, som i morfars galleri, och målade tjusiga tavlor som han sedan sålde till farmor, Mine och Ante för dyra pengar!
Själv försökte jag hålla någon sorts ordning mitt i kaoset och lagade mat, bakade paj och gjorde Grön tårta (prinsess, alltså) eftersom vi, när Sara och Ante kom, skulle fira deras Max som fyllt 7 rejäla år.
Vilket vi gjorde. Och då kom Måns och Mine för att hämta bebissaker, varpå hela cirkusen började om igen.
När sedan Ellen långt om länge skulle gå och lägga sig, lossnade bottnen på hennes säng.
Upp med Ellen, vrål på CC som kom med borr i högsta hugg och Max i släptåg, lagande och fixande och bäddande, ner med Ellen, bottnen gick ur igen, vrål på CC som konstaterade att ramen var sönderhoppad, ner i källare och leta fram beslag, laga säng och äntligen lite lugn och ro.
Puh.
Riktigt rörig blev vår söndag, men det var så himla mysigt att äntligen ha Max W här och att få träffa Sara och Ante, då våra senaste möten har fått ställas in då barnen varit sjuka i olika omgångar.
Och nu var det en ny vecka.
- Ellen sa hannla lödasdodis å BLUNDAR, sa Ellen när hon såg denna bilden
Glad och snorig!
Jag må han leva.. Vi sjunger för Max W och Max G ser måttligt road ut;D
Max vernissageskylt på dörren- splendid!
Dagispartaj och insikt
Den här helgen försvann nästan innan den hann börja på något vis.
Lördagen tillbringade jag på jobbet då vi hade Öppet hus.
Vansinnigt roligt med massor av ledarskapsintreserade besökare och utomordentligt duktiga elever från vårt program som informerade och inspirerade!
Jag tycker att det är väldigt roligt att vara med om sådana evenemang, där jag kan prata med intresserade ledarskapsaspiranter och får saluföra en ubildning som jag själv tycker är helt fantastisk!
För två veckor sedan gjorde jag detsamma på Utbildningsmässan på Stadsbiblioteket i dagarna tre, och det ger så mycket energi!
Vilket förvisso är tur då man dränerar sig själv fullständigt under de dagar det pågår.
Nåväl, efter arbetet i lördags var det bara att ila hem, svida om och susa iväg på fest!
Det var dags för den årliga föräldrafesten på Ellens dagis, ett kalas vi minsann hört ryktas om bland vänner och nu var det alltså dags för oss att vara med om detta event!
Temat var 80- tal och det blev många igenkännande fniss under kvällen då jag konfronterades med de andra föräldrarnas outfits- snötvättade jeans, jeansskjortor knutna i midjan, hästsvansar på snedden, plastörängen i neonfärger och skinnslipsar.
Vi hade helt enkelt vansinnigt roligt!
Några föräldrar känner vi sedan tidigare och de andra tog det inte många minuter att bekanta sig med. Festkommittén hade fixat mat, aktiviteter och musik och det enda vi skulle bidra med var oss själva och det vi ville dricka. Festen började kl. 18, men då var hembjudna på lite fördrink hos Ellen fd dagisfröken (från förra dagiset) smet vi hemifrån vid 17.
Vår kära Carro var inhyrd för att passa Max och Ellen under kvällen, så vi kunde kalasa så länge vi ville.
Halv två var vi hemma efter en fantastiskt rolig kväll med massor av skratt, nya bekanta och rejält med vin.
Med tanke på att vi sällan har barnen hemma de gånger vi går på "vuxenkalas" och kan sova så länge vi behagar dagen efter, blev söndagen ett ganska brutalt uppvaknande.
Vi är inte längre 20, CC och jag. Detta vet vi naturligtvis om rent teoretiskt, men ingen av oss var nog tillfullo beredda på att vara så sanslöst trötta hela söndagen bara för att vi denna gång hade små gullegryn som pockade på vår uppmärksamhet i grynigen.
Hela dagen har passerat i ett trött och trögt tempo, vilket sannerligen har fått både mig och maken att inse att vi är väldigt mycket närmare 50- årsdagen än studenten.
Om man säger så.
Christian har därför tillbringat en stor del av dagen med att installera min nya dator ( en underbart pluttig liten laptop) istället för att manligt ta på sig arbetshandskarna och köra tunga, skrymmande ting till tippen vilket brukar vara ett väsentligt inslag i söndagsaktiviteterna i den här familjen.
Det är bara att inse att 40- årsdagen knackar på dörren, och att den innebär att barnen ska sova borta om mamma och pappa ska på barnfritt kalas!
Trött mamma får varm choklad- puss av alldeles för pigg Ellen
Som sagt..
Max lät sig mutas med kanelbullar ;D
.. och far är rar
Dags igen!
Nu är det dags att börja blogga igen.
Det är ju egentligen inte så mycket jobb med det, men att ladda upp bilder, fixa och greja fick helt enkelt inte plats i min vardag i våras. Och sedan sjönk tankarna på det undan och sommaren gled iväg untan att jag tänkte på bloggen alls, minsann!
Nu, däremot, är det dags för Metteplett att skriva av sig lite igen!
Jag är ju så förtjust i att skriva, att använda språket och framförallt av att formulera mig, vilket min mamma så klokt påpekade häromdagen. Och bloggen är det perfekta verktyget för detta!
Vad har då hänt hos familjen Gotare sedan februari?
Allt, och ändå så lite.
Allt, eftersom jag ju lever i minsta lilla händelse, skrattar med Max åt ett tokigt ord, delar Ellens förtjusning när hon kan dra upp dragkjedjan och pratar, diskuterar och delar det här livet med CC var dag.
Jag skulle kunna berätta om tusen saker som hänt, men för andras öron är de naturligtvis triviala vardagsting som inte gör någon skillnad för någon annan än mig och min familj. Så från den sidan sett har det senaste halvåret varit ganska händelselöst.
Om man däremot tittar på hur det har varit från min sida har det hänt hur mycket som helst!
Max har fyllt sex vördnadsfyllda år och firat detta med ett monsterkalas, Ellen har fyllt två och är nu stora damen. Max har två lösa tänder i underkäken, han som var orolig för att hans tänder inte skulle ramla ur alls, då alla kompisarna tappar tänder hela tiden. Dessa två lösingar vickar vi på hela tiden och längtar till de faller ut.
Ja, även jag vickar! Det är en sådan läcker känsla, jag känner precis hur det var när tänderna var sådär lösa och de smakade järn i munnen på något konstigt vis!
Ellen är på god väg att bli blöjfri, har bytt dagis till ett föräldrakooperativ där vi föräldrar städar lite då och då, har månadsmöten och föräldrafest (imorgon!).
Max har börjat skolan. Detta, som är så vardagligt för andra, är en fullständig sensation för oss!
Ett helt annat liv, sentimentala och otroligt rörande tillbakablickar då jag och CC kan sitta och prata om de år som gått sedan Max föddes och hur vi har känt att skolstarten låg så långt framför oss att det var ett helt liv dit!
Nu är vi där.
Max tyckte efter två dagar att det var vardag, det var bara mamma som oade och aade medan hon packade ryggsäcken på morgonen.
Max skolstart har också inneburit att vi föräldrar ramlat in i en ytterst förvirrande värld av Gogos och Pokémon, falska och äkta dylika, Crazy bones och Gormiti. Önskar att det fanns en snabbkurs vi kunde gått i juli, så att vi var i alla fall en aning förberedda på det som komma skulle!
Max är så tagen av alla dessa figurer som de spelar med på rasterna att han talar om dem i sömnen. De är det sista han pratar om innan han somnar och det första han nämner när han vaknar.
- Mamma, jag bytte till mig Griskungen mot Turtwig igår, men Griskungen suger så då bytte jag till mig Girantina istället. Girantina äger, mamma!
- Men varför bytte du då till dig Griskungen från början, vännen? undrar en nyvaken mor.
- Det visste jag ju inte då! suckar sonen och himlar menande med ögonen mot sin sååå hopplösa mamma.
Samtidigt vaknar dottern tvärs över hallen.
- Mammaaaaaaa, Ellen vaken! Ellen tissat sängen! Ellen vaken sa jag!
Då har det lilla näpna hjärtegrynet vaknat, slitit av sig pyjamasen och blöjan (som hon fortfarande har på natten) eftersom hon tycker att det är otäckt med kissiga blöjor. Det kan jag ju förstå, men sedan somnar dottern igen och kissar. I sömnen. I hela sängen.
Det är skönt att ha egen tvättmaskin. Och torktumlare!
Ellen, som Måns är bäst i världen på att fotografera!
Max har fått en fallskärmsgubbe! Måns foto igen..
MonsterMax!
Monstermamma..
Fler bilder kommer, men nu ska jag och barnen till mommo och äta äppelkaka!
