metteplett

Det har varit sköna dagar, trots elakt virus, som behagligt flutit iväg sedan sist.
CC har hunnit hämta sig efter dramat i Milano då han blev bestulen på i princip allt och fixat med både jobb och försäkring. Det är ju en del som måste återställas och ersättas.

Jag har mest flutit omkring och haft huvudvärk, men upptäckt att om jag bara sover några timmar på dagen mår jag oändligt mycket bättre, så då sover jag.

Dessutom har min fantastiska doktor Tommy på Tudorkliniken bekräftat att jag visst kan springa, inte slå nya rekord och ställa upp i VM (sannolikt;)), men springa.
Så länge kroppen håller med och det ger mig kraft är det helt ok. Han jämförde med att frikoppla bilen i utförslut, man liksom bara rullar och laddar batterierna,
så då springer jag.
Det är så vansinnigt härligt och jag är så glad att jag hittat glädjen i löpningen.

Ännu gladare är jag för mina fina vänner.
I söndags, efter en riktigt rolig dagisfest på lördagskvällen, kom Wennerströms hit för att hämta växter och fika lite.
Det är så märkligt härligt, var gång jag träffar Sara blir jag alldeles full av energi och vill ta itu med allt som inte riktigt blivit av och alla möjliga nya idéer som poppar upp under samtalen med henne. Helt fantastiskt att ha en vän som ger mig så otroligt mycket kreativ energi!

Igår var jag och barnen på Björkebo hos Sophia på mysig eftermiddagsfika, barnen fick röja rejält och jag fick lite babbel och blev distraherad ett par timmar.
Idag skulle jag ingenting alls, förrän plötsligt omtänksamma Sara ringde och var på väg hit med massor av makalöst smask som hon bjudit Skåneländska Gastronomiska Akademien på. Måste säga att det blev en ståndsmässig fika! Till och med pålägg till sitt underbara bröd tog hon med sig, och smör! Här satt alltså vi och smaskade ljuvligt surdegsbröd med rökt vildsvin och helt galet goda sockersnurror, och jag tankade superbästa surdegsSara- energi en masse. Underbart!

Och så har jag alltid, alltid, varje dag, världens bästa Anna. Min vapendragare, fanclub, realitycheck och inspiratör, min allra, allra bästa vän.

Så nej, jag ska inte klaga. Jag har det väldigt, väldigt bra.






Det här smarret kom Sara med till mig idag- underbart!
Bilden är taskig, jag vet, men det smakade fantastiskt! :D





..och de här thekakorna bakade jag alldeles själv för att barnen skulle få lite smask efter skola och dagis.
Kanske inte precis rocker science, men i alla fall ingen tårta!




Måste därför lägga upp en bild på en av sommartårtorna, blev lite
nervöst mycket bröd där, kände jag.





Och, naturligtvis, en idolbild på de absolut bästa sockerbagarna!

Jag talar mycket med mina barn om demokrati. Jag försöker att på ett så bra sätt som jag bara kan få dem att förstå hur fint och viktigt det är, hur bra vi har det som bor i ett land där alla får tycka som de vill och uttrycka dessa åsikter utan att bli trakasserade och förföljda. Jag förklarar hur det är i alldeles för många andra länder där demokrati inte råder, eller där den finns bara på låtsas.
Jag berättar för dem att människor har fått kämpa för att vi ska få ha demokrati i vårt land, och att vi alltid ska fortsätta att kämpa för det.
Jag har även försökt förklara hur det kommer sig att man får säga så i barnens ögon uppenbart dumma saker, som att invandrare ska skickas hem och att pojkar som pussar pojkar ska hamna i fängelse.
Det är inte lätt att förklara den fulla vidden och konsekvenserna av demokrati och åsiktsfrihet.

Det är inte heller lätt för vuxna att greppa alla gånger.
Själv har jag i turerna kring årets val reflekterat över detta och bitit mig i tungan många gånger.
Kanske är det bara jag som uppfattar årets valdebatter i det hyfsat privata rummet som bitvis väldigt otäcka. Inte bara verbala argumetationer och angrepp kring sympatier, utan rena fördömanden.
Inte av mina politiska åsikter, utan av mig som person.
Jag har blivit kallad nazist, brunskjorta, kapitalistjävel, sverigedemokrat (ja, för mig är det ett skällsord). Jag har blivit anklagad för att ha en fruktansvärd människosyn, sparka på de svaga, att mitt enda syfte i livet är skattelättnader på de svagas bekostnad.
Är det så, tänker ni kanske, att jag står på barrikaderna och propagerar för något ljusskyggt nationalsocialistiskt parti?

Nej.

Mina sympatier ligger hos Alliansen, jag röstar på Moderaterna.
Är det mina vänner och bekanta som vid mysiga candle light dinners utslungat dessa fördömanden mot mig?

Nej.

Det som i min värld och verklighet skiljer denna valrörelsen mot de tidigare är inte var jag lägger mina sympatier, utan i vilka forum och på vilken nivå politik idag ventileras.

Jag hade inte Facebook för fyra år sedan.

Då läste jag debattartiklar i medierna, såg på valdebatter på TV och diskuterade med mina vänner och bekanta.
Nu slungas släggorna vilt via webben, kommentarer haglar från personer jag aldrig träffat och inte har någon aning om vilka de är. Påståenden om mig, min person och mina värderingar uttrycks utan någon som helst kontext eller eftertänksamhet och får stå oemotsagda i olika trådar. För det är ingen idé att tjafsa emot, att lägga energi på sådana dumheter. Vilket innebär  att de på något märkligt vis verifieras, blir legitima och kan fortsätta.

Jag tror inte att det bara är jag som i år har upplevt att jag inte bara diskuterar och argumenterar kring politik utan verkligen måste försvara och rättfärdiga mina åsikter och hela min person på en nivå jag aldrig tidigare upplevt.
På bloggar ser jag olika försvarstal och inser att även andra, oavsett partisympatier, också känner sig nödgade att försvara sitt val.

Min förfäran ligger självklart i att jag inte kan eller vill tolerera angrepp mot min person eller andras. Den ligger också i att jag inte är den politik jag sympatiserar med. Det är en åsikt, en tro på att ett visst system gynnar vårt land och befolkning, hög- som låginkomsttagare, arbetsför som sjuk eller indisponibel för arbetsmarknaden och jag är så oändligt mycket mer än så.

Att reducera mig, eller någon annan oavsett partitillhörighet, till den idé eller det system en viss politik förespråkar är för mig både respektlöst, ignorant och skrämmande.

Jag tycker att det är otäckt.
Och medan vi, liksom partiledarna, käbblar ideologier istället för politik medan barn och unga storögt ser på och lär sig hur en valkampanj ska bedrivas, kan allsköns extrempartier marschera till stöveltramp och vajande fanor rakt in i riksdagen.

- Mamma, min storebror älskar inte mig, läspar Ellen lite by the way när hon sitter och ritar stop- skyltar.

- Men gumman, det är klart att han gör det! utbrister mamma förvånat.

- Nej det gör han inte, han puttas och jag får inte komma in på hans rum, muttrar Ellen.

- Snäckan, du vet när du springer ut på gatan eller knäpper loss bilbältet medan vi kör eller gömmer dig för oss på Ica, då blir Max alldeles ledsen och börjar gråta, minns du det? säger mamma med varm och tillitsfull nu säger jag något viktigt-röst.

- Mmmm, säger Ellen och ritar.

- Han blir så ledsen för att han är så rädd att något ska hända dig, för att han älskar dig jättejättemycket, säger mamma überpedagogiskt.

- Mhm, då ska jag göra det jätteofta, säger Ellen.



Om man skulle ta och hoppa i?